Pivii

Jag sitter fortfarande här... Jag har alltså inte tagit mig ut att skotta än.

Men det känns lite som what's the point när det ändå kommer snöa över. Även om jag skulle säga att jag varit duktig på att skotta idag så måste pappa ändå göra om det när han kommer hem. Han skulle inte ens se nån skillnad. Och jag som bara vill spara hans lilla hjärta..

Tänk när pappa försvinner.. Han är ändå en som alltid funnits här, han är den som man tror ska leva för evigt, men det gör ingen. Som vi sa igår, man ska ju ändå dö. Jag vet att man ska dö, det är ju liksom livets gång, och jag är inte rädd för en sekund, men det känns bara så onödigt ibland. Dagarna är lika dana sekund som timma, och man går egentligen bara och väntar tills döden ska infinna sig. Tänk den dagen när man inte behöver bry sig mer, när man äntligen kommit till ro och äntligen får komma till lyckan och friden. Jag säger inte att jag har världens sämsta liv eller så, men däremot ett fruktansvärt onödigt sådant.. Svårt att se vad som är meningen med mitt liv. Möjligen är det meningen att jag bara ska vänta tills domedagen kommer, för den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Snön väger ett ton, och mina handleder orkar bara ett halvt, så då går det ju liksom inte, men jag vill ju hjälpa pappa... Tänk att jag ens tvekar på att hjälpa honom, han som hjälpt mig genom hela mitt liv... Men det är väl det man är, lat!!